Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Suluap

Suluap

Och jag kände att om det skulle bli någon mening med mitt liv måste jag bestiga berget Suluap.

Det såg ärligt talat inte så hemskt svårt ut. Sluttningen verkade inte alltför brant, man skulle nog kunna sicksacka sig uppför på några ställen och det som verkade vara toppen skymtade däruppe. Så det var lika bra att sätta igång med en gång.

Men det är konstigt hur svårt man har att lära sig något här i livet. När man klättrar uppför ett berg eller en kulle tror man att man ser toppen, men när man kommer dit så visar det sig att toppen är längre bort, och när man kommer dit så visar det sig att den är ännu längre bort, och så håller det på.

Så var det naturligtvis även med berget Suluap. Och sen är det så att det blir brantare och besvärligare hela tiden. Många gånger är man färdig att ge upp. Men då är det så att det är värre att klättra ner än att klättra upp. För tittar man ner så ser man vilka stup man har att ramla ner i, så man klättrar och klättrar fast man tycker att allt bara blir värre och värre.

Det tog mig många många gånger längre tid än jag hade trott. Och jag tänkte gång på gång att hade jag vetat vad jag gav mig in på så hade jag aldrig aldrig gjort det.

Och så var det molnen. Då och då drog underliga skyar förbi och svepte in allt i ett töcken som utplånade alla konturer. Men det mest egendomliga var att molnen verkade levande på något sätt, man kände en sorts närvaro av människor eller andar, man tyckte sig höra röster, skymta ansikten i dimmorna. Det var spöklikt och skrämmande. Många gånger var det bara att vänta ut att de skulle dra förbi, jag tryckte mig mot klippväggen och höll mig fast tills töcknet försvann, rösterna tystnade och allt började återfå normala konturer.

Jag vet inte hur länge jag klättrade. Det kändes som om det var en hel livstid. Som om jag blev äldre och äldre för varje upplevelse av att det var inte till toppen jag kommit, den verkliga toppen låg längre bort. Och jag tänkte att det här är inte mitt hela liv utan bara en aspekt av det. Kanske mit liv samtidigt försiggår någon annan stans, där jag lever med familj och radhus går til jobbet betalar skatt och konsumerar för att lämna mitt bidrag till att produktionsapparaten hålls igång. Eller kanske jag bor i ett pörte vid ett träsk någonstans i Norrbotten.

Men hur det nu var så kom jag fram till en sorts topp. Det liksom planade ut och vart jag än såg kunde jag inte urskilja sågot som var högre än den plats där jag befann mig. Hade jag äntligen nått mitt mål och bestigit berget Suluap? Men knappt hade denna tanke tagit form hos mig förrän jag började grubbla på hur jag skulle ta mig ner igen.

Det var då jag upptäckte att jag inte var ensam. Jag kände att en gestalt stod bakom mig. så jag vände mig om. Och där var verkligen en man. Han var klädd i en mantel av biblisk typ och i en obestämbar ålder. Och när jag vände mig om frågade han Vet du vem jag är?

Nej svarade jag

Vet du var du befinner dig? sade han

Ja sade jag. På berget Suluap

Säg det baklänges sa han

Paulus sa jag.

Kom ska du få se något sa han.

Och han förde mig fram till kanten av den lilla platå som bildade bergets topp. Jag såg att på den sida som låg mitt emot den där jag klättrat upp sluttade berget mycket brant ner mot dalen. Och där nedanför låg en liten byggnad som jag kände igen. Det var det lilla kapellet som jag många gånger hade besökt som barn fast inte på eget initiativ utan ditsläpad av min religiösa moder.

Vet du var det står på predikstolen där nere? frågade han.

Ja svarade jag. Det står att Gud är kärleken.

Det där är ett citat från mig sa han. Och det lät som om han sa det med stolthet i rösten, en stolthet som jag inte riktigt hade väntat mig från en så helig man.

Jag tyckte det var vackert sa jag. En gud som sitter där uppe och lyser på världen med sin kärlek som en sol. En allsmäktig gud som kan ställa allting till rätta när det går snett. Som hindrar att människor är onda mot varandra, som förhindrar krig och olyckor genom sin stora mildhet, godhet och kärlek.

Paulus såg nöjd ut men han mulnade lite när jag sa: Jag kunde inte tro på det där.

Varför då? sa Paulus

För det stämde ju inte. Värden höll på att förgöras i ett stort krig. Miljoner människor fick sätta livet till i striderna, miljoner blev avrättade utan anledning. Och där inte kriget härjade fanns hungersnöd sjukdomar och olyckor. Om det fanns en god gud som älskade världen varför gjorde han inget åt allt detta? Jag fick det inte att gå ihop.

Hade du inget att tro på då? sa Paulus

Jo jag trodde på kärleken. Att den på något sätt bodde i människornas hjärtan. Och att den kunde göra världen bättre men bara om dom själva lät den göra det. Om du säger att Gud är kärleken då måste du först tro på att det finns en gud och sen måste du tro på att han älskar världen och sen måste du tro på att hans kärlek ska göra världen bättre. Det är mycket på en gång. Och det kan väl inte vara meningen att människan skall sitta och rulla tummarna och vänta på att Gud ska fixa allting. Så jag läste ditt budskap från andra hållet. Kärleken är Gud. Det blev liksom mera gripbart då tyckte jag.

Och det var därför du började klättra på berget Suluap sa han

Jag vet inte riktigt sa jag. Det var väl en sorts andlig övning. En sorts kamp mot meningslösheten. Jag vet inte vad det egentligen hade med kärlek att göra men nog var det svårt många gånger. Och jag var nära att ge upp. Kanske var det feghet som fick mig att fortsätta mer än kärlek. Men jag tänkte mycket på kärlek medan jag klättrade.Tror du att det var kärlek? I så fall är det inte så värst glamoröst att älska. Men ganska jobbigt.

Var det bara jobbigt? sa Paulus.

Nej inte bara. Det fanns ögonblick av lycka också. När jag hött på att nå det som jag trodde var toppen innan jag upptäckte att det inte var det.

Det är svårt att sätta namn på människors innersta behov sa Paulus. Du vet att laxarna vandrar uppför älvarna till sina lekplatser. Varför gör de det? Man kan säga att det är en förändring i deras ämnesomsättning som får dom att avsky saltvatten och söka sig till älvmynningarna där vattnet är mindre salt. Och de blir så betingade till att kämpa mot det strömmande vattnet att de fortsätter ända upp. Men om du ser en lax som hoppar uppför ett vattenfall kan du lika gärna säga att den gör det av kärlek till hembygden eller vad du nu vill kalla den plats där laxen leker.

Och jag tänkte att han prenumerar nog på någon vetenskaplig tidskrift för det har refererar är forskning som har gjorts på nittonhundratalet.

Så är det med ditt liv sa Paulus. Ditt liv utspelar sig samtidigt i flera olika verkligheter. Och i någon av dem betyder varje gång då du tror dig ha nått toppen och upptäcker att det finns en annan topp längre bort att du gör en ny erfarenhet om kärlekens väsen. Du vet att jag har skrivit om kärleken i brevet till korintierna.

Jag vet sa jag. Och jag blev stolt att jag kunde det utantill. Kärleken är tålig och mild...

Och nu har du tagit dig ända hit sa Paulus. Jag vet inte om jag gör dig besviken men jag måste tala om för dig att det finns en annan väg också.

Gör det sa jag

Titta där sa han och pekade mot kapellet. Och då såg jag att från kapellet gick en linbana uppför bergssidan nästan ända fram till den plats där vi stod.

Det där sa Paulus är trons väg. Många kommer hit på den. Inte för att jag fört någon statistik men jag tror att de som kommer där är betydligt fler än de som klättrar själva.

Och jag tänkte att Jesu järnväg till himmelen den sjöng jag om som barn, Men inte visste jag att trons väg var en linbana. Lite snopet var det nog efter allt jobb jag haft med att ta mig upp.

Men har inte de några problem med att förklara ondskan i världen? frågade jag.

Jo det har de nog. Men de tror nog i allmänhet att det ska ordna sig på något sätt. Och så ber de mycket. Och när man ber om något så är det på något vis som om det blir så även fast det inte gör det.

Det där tyckte jag lät konstigt men jag visste inte hur jag skulle fråga för att få veta mer om det så jag tänkte byta samtalsamne. Men han förkom mig.

Kom ihåg att ditt liv utspelar sig i flera parallella skeenden sa han. Ett av dem har du utnämnt till verkligheten men det är bara av ekonomiska skäl. De andra är precis lika verkliga.

Men vart tar folk vägen då? sa jag. Det är ju folktomt här uppe. Går dom ner igen?

En del gör det sa han. Men dom flesta sugs upp i molnen som drar förbi här.

Då förstod jag varför jag tyckt mig känna närvaron av människor i de moln som omgivit mig liksom dimmor. Det var verkligen så att människor fördes bort härifrån i molnen, kanske löstes de upp på något vis, blev till andar med eller utan mänskliga minnen och egenskaper, kanske omvandlades de till ljud, färger, principer...Och jag insåg att det var något liknande som väntade mig om jag inte ville klättra ner,eller ta linbanan, det kanske jag kunde göra nu när jag visste att den fanns.

Kan man åka... började jag men då upptäckte jag att han hade försvunnit lika plötsligt som han hade dykt upp. Och jag tänkte att om jag tog linbanan ner så kanske jag skulle bli tvungen att kliva ur där nere i kapellet och det kunde kanske vara genant.

Och jag tänkte på det där om att livet utspelar sig i olika verkligheter. När en människa lägger sig att sova vandrar hennes jag omkring i de där verkligheterna och en liten del av den kunskap hon får om dem kan hon ta med sig i sitt vakna liv om hon är intresserad av att se sitt liv i något annat perspektiv än kampen för brödfödan. Och jag tänkte att om jag la mig och sov kanske jag skulle drömma om en man med radhus och familj och vänner och jobb och hela konkarongen.

Eller kanske om ett litet pörte vid kanten av ett träsk.

Och jag tänkte att det var mer än en tillfällighet att berget hette Suluap. Paulus baklänges. Var det verkligen så att berget hette så, eller var det bara något som jag hade fått för mig? Men han visste det ju. Fanns det andra berg att klättra på? Hette de till exempel Susej eller Sesom eller något annat?

Och medan jag funderade över detta såg jag ett moln som närmade sig. Förut hade de dragit förbi men med den där egendomliga känslan av att vara levande. Då hade jag hållit mig fast i bergväggen. Nu stod jag här uppe utan något att hålla mig fast i. Jag kände att nu skulle molnet ta mig med på något sätt, jag kände redan dess närvaro och jag började försöka sätta mig in i tanken att jag skulle vara en del av den.

Nu ringde väckarklockan. Eller var det en älg som skrapade hornen mot pörtets timmervägg?







Prosa (Prosapoesi) av stenhur VIP
Läst 390 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2008-06-11 09:26



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

stenhur
stenhur VIP