Vid en stentrapp
långt hemifrån
stod jag och grät

lika vilsen
som när jag föddes

ingen sträckte ut sin hand
för att hjälpa
inte ens de som såg ut som
min farmor eller mormor

jag irrade ut i skymmningen
för att hitta hem
och jag irrar runt än

varför finns det ingen som saknar
den där lilla gråa tysta flickan
med smutsig klänning
jag gråter fortfarande