När allt man haft bara försvinner. När alla erfarenheter, minnen och drömmar bara rinner ut i sanden. När framtiden är oviss, opålitlig och osäker. När man lämnar det trygga och ger sig ut i världen. Ofrivilligt. När man tvingas lämna det som är säkert bakom sig. Och stå på egna ben.


På en sten i skogen satt hon. Mitt i ett hav av vitsippor. Med huvudet tungt lutat i de knäppta händerna som i sin tur stöttades upp av de jeansklädda knäna. Det mörkblonda halvlånga håret hängde som en gardin och täckte både händerna och ansiktet, vilket fick henne at se trött och uppgiven ut. På håll skulle man lätt kunna tro att den hukade gestalten satt och grät, men inte en tår lämnade flickans ögon. Trots att hon gjorde allt hon kunde för att pressa fram några. Hon ville verkligen gråta. Det var så mycket hon bar på. Så mycket smärta, sorg, ilska, rädsla och oro, som hon ville få ut. Det kändes som att långsamt bli uppäten inifrån, att själen plågsamt kvävdes till döds. Inombords grät hon. Ständigt, hela tiden. Hon var inte längre glad. Visst kunde hon skratta och ha roligt tillsammans med vännerna, men trycket över bröstet släppte inte taget. Inombords grät hon, men inga tårar rann utför hennes kinder. Hur länge till kommer hon orka? En dag kommer det att brista. Då kommer allting forsa ut tillsammans med tårarna. Det gäller bara att orka tills dess.

Inombords grät hon, men inga tårar rann utför hennes kinder.