Otrohet är en suddig linje, hur vet man när man korsat den?

”Det betyder ingenting med någon annan”, säger Hanna och lutar sig bakåt mot väggen. ”Om jag gör det, så kommer jag att må dåligt efteråt.” Det är väl självklart tänker jag. Jag känner för att höja på ögonbrynen och fräsa åt henne, kasta ut henne ur mitt rum… men jag gör det inte. Jag väntar. ”Om jag bara får det ur mitt system, så kan jag komma tillbaka till dig sen.”

 Jag biter mig hårt i läppen. Ska hon behöva vara med någon annan för att förstå att hon älskar mig? Kärlek ska inte vara såhär, eller?

Vi kom överens om en paus. Jag vill bara att hon ska gå härifrån, sluta trycka in kniven i mitt hjärta. Vi har varit ihop för länge för att hon ska få säga såhär. Jag trodde att jag hade lärt henne hur kärlek skulle vara. Med en person, utan otrohet och lögner. Nu vill hon vara ärlig, men ha sin flyktiga bekräftelse. Har all vår tid tillsammans inte betytt någonting?

Känslorna bubblar långt inne i mig, men jag tänker inte känna dem, inte nu. Nu kan hon få prata, säga sina äckliga ord.

”Vad vill du ge mig för regler?” frågar hon mig plötsligt. Jag tittar upp. Är det här personen som sade att jag är hennes själsfrände? Att vi alltid kommer hitta tillbaka till varandra?

Jag tänker inte ta det här längre.

”Jag tänker inte sätta upp några regler för dig.” Jag trycker ner ilskan som väntar i halsen. ”Du får följa dina egna värderingar, jag tänker inte säga till dig vad du ska göra.”

Tanken på henne med någon annan får mig att må illa. Det är skitigt och får mig att se på henne i ett annat ljus. Det får mig att tänka på hur hon levt sitt liv innan vi blev tillsammans.

Jag borde kasta ut henne. Just nu känner jag ingenting, men jag vet hur mycket jag saknar henne när hon är borta. Vad jag kommer känna imorgon, när jag är ensam och har för mycket tid att tänka. Hon leker med mig, säger att jag gör saker fel. Jag vet att jag inte släpper in henne, men hon har precis bevisat att jag gjorde rätt.

Var det timmar eller dagar sen som vi kysstes och sade att vi älskade varandra? Om jag låter henne gå kommer jag aldrig få leka med hennes bruna lockar igen, aldrig få följa hennes linjer, smeka hennes ljusa hy. Hennes armar kommer aldrig mer vila runt min kropp, hon kommer inte viska tokiga skämt i mitt öra innan vi somnar. Jag kommer aldrig mer få se det innersta, hennes sårbarhet.

”Jag vill inte vara med dig om du vill vara med någon annan.” Jag snubblar över orden. Är detta slutet? Det är aldrig slut för oss, vi kommer alltid tillbaka för att såra varandra lite till. Som en drog man behöver, även fast den gör ens liv till skit.

Vart är kärleken med riktiga själsfränder, sådana som förstår varandra, hör ihop och älskar osjälviskt? Existerar det bara i min fantasi?

”Jag vill inte vara med någon annan. Jag älskar dig, men jag behöver bekräftelsen, och jag får den inte av dig längre”, säger hon otåligt. Hon tror inte på slutet, för jag hoppar aldrig. Min feghet drar mig fram och tillbaka uppe på klippkanten, för svag för att ta ett beslut. Jag är fast i något mellanläge, utan att leva.

Orden skapar irritation inom mig. Nu är allt mitt fel igen. Jag orkar inte mer. Fan ta henne med sina hundögon och stundtals vackra ord.

”Jag vill inte mer”, säger jag. Jag hör mig själv och jag låter inte övertygande, bara trött. Murarna flockas framför min kropp, växer och fyller rummet. Det är svårt att andas, det finns inte plats för oss båda. Jag är väl medveten om dörren bakom mig. Med några få steg skulle jag vara ute i friheten, luften och ljuset. Nu borde jag ta steget.

”Du skjuter alltid bort människor”, säger hon argt. ”Ska du stöta bort mig också, bli helt ensam?” Hennes röst höjs, ekar mellan mina tunna väggar. ”Om jag går nu, kommer jag aldrig tillbaka!”

Orden hugger i mig, gräver sig igenom skinnet och in i magen. Försvinn, försvinn, skriker rösterna i mitt huvud. Bort med det som skadar, jag vill vara ifred.

Jag litar inte på mig själv. Vill jag bara bort ifrån henne nu? Kommer jag ångra mitt beslut? Älskar jag henne imorgon? Jag gör det inte nu.

Hjärtat bultar snabbt i mitt bröst, min kropp är kallsvettig och klumpig. Jag pillar nervöst på en lös tråd i mina jeans.

Hon tittar mig i ögonen, försöker gissa mitt svar. Hon höjer aggressivt på ögonbrynen, tror att hon vet.

Jag tar ett djupt andetag. Tystnaden fyller rummet, jag hör hur bilar rusar förbi utanför fönstret, omedvetna om vårt bråk. Jag älskar henne, visst gör jag. Det ska vara vi för alltid. Vad händer med alla drömmar om framtiden? Har jag en framtid utan henne?

”Det är dags nu.” Jag lutar mig framåt, tar ett beslut och kastar mig mentalt över kanten.

Jag faller ner genom mörker, outforskat område. Kanske kommer jag nå botten innan jag får grepp om en annan klippa. Kanske kan jag bygga min egen.