Solen gick just ned... tänkte jag och såg dröjsamt ut genom fönstret. Jag var så trött så att jag höll på att tappa boken ned i golvet. Den landade dock i mitt knä. Jag halvsnosade litet i fåtöljen.

En timma senare ringde det på dörren, vilket jag tyckte var konstigt eftersom vi inte har någon ringklocka. Jag gick i alla fall dit och öppnade.
Ingen där.
Jag gick tillbaka till fåtöljen och satte mig, kollade på klockan och konstaterade att det gått en timme till sedan jag lämnade fåtöljen. Jag tittade ned på min hand och såg att jag höll i ett fat med en toast-macka på. Skakande på huvudet sade jag åt mackan att inte bara dyka upp sådär.

Efter ännu en timme vaknade jag av att jag låg på golvet invirad i mattan, dumt tänkte jag eftersom det inte var särskilt bekvämt. Jag fick rulla för att komma ut och sedan låg jag bara platt på magen med ansiktet i golvet och drog djupa suckar. Reste mig gjorde jag inte.

En halvtimme senare blir jag slickad i ansiktet av vår söta Newfoundlander Klimax. Efter ännu en stund vaknar jag ute på gräsmattan, genomfrusen.

Till slut hittar jag min säng inne i mitt rum. Varför den stod där det undrade jag verkligen. Jag lade mig i den och funderade över var täcket var, men det låg tydligen ovanpå mig.

Nästa morgon vaknade jag, kokade kaffe och läste tidningen. Sedan for jag iväg till jobbet. När jag kom hem satte jag mig framför datorn och gick in på msn, där blev jag till sist påmind om att läsa ut boken som jag fått låna och jag upptäckte att det inte var så långt kvar. Jag satte mig för att läsa i fåtöljen...