Jag är så trött att jag håller på att somna sittandes, överväger att lägga mig ner och sova helt egentligen inte riktigt varför jag ska vara vaken just nu.
Jag somnade runt tre igår eftermiddag och vaknade nu vid åtta. Det var riktigt skönt att få sova så länge, jag behövde nog det.
Men nu är jag tillbaka i verkligheten igen, med öronbedövande ljud som förvarnar oss på att det ska sprängas. Inte bara i berget utan också i vår verklighet på avdelningen.

En dag träffade flickan ytterligare en vän från internet. Det var egentligen där hon hade sina alla vänner som hon umgicks regelbundet med.
Hon hade fått så mycket panik och ångest att hon hade gått in på en toalett och snabbt skurit sönder hela överarmarna och armväcken.
När hon sedan dagen efter återigen hade skurit sig väldigt mycket och satt och grät i sängen och i panik kontaktade sin vän hon hade träffat dagen före p MSN bad han henne att ringa till mobila teamet. Hon som var så upplöst av tårar och ångest lydde hans råd och snart satt hon och pratade med mobila teamet som uppmanade henne att komma till akuten för att få prata med en läkare.

På något sätt tog sig flickan dit, hon minns inte hur, men bara att hon grät och snubblade omkring på trottoaren och att rakbladet hela tiden låg gömt i hennes hårt knutna hand. Hon satte sig till och med på en bänk strax utanför akuten och började skära sig, men det var ingen som såg, ingen som stannade upp och tittade på henne i alla fall.
När hon väl hade hasplat ur sig vem hon var och med darrande händer fått fram sitt ID-kort och lämnat det till skötaren som hade släppt henne flydde hon in på toaletten och satt där tills dt knackade på dörren och någon ropade henne namn. Hon drog snabbt ner ärmarna på tröjan och stoppade det lilla rakbladet i fickan innan hon hasplade ur sig och bekräftade att det var hon som var inne på toaletten. Försiktigt öppnade hon dörren till toaletten och gick på darrande ben ut från den och följde tyst med skötaren in bakom de låsta dörrarna till akutavdelningen.

Tillslut satt hon i en stol inne på ett av rummen med fönsterförsedd dörr. Hon klarade inte riktigt av att slappna av ännu, utan satt på helspänn i stolen mitt emot den kvinnliga skötaren.
Flickan satt och praktiskt taget skakade i stolen, hon visste inte vad hon skulle ta sig till, vad hon skulle säga, göra eller någonting.
Skötaren tog fram ett pappar och en penna och började med den vanliga utfrågningen.
"Varför har du kommit hit?"
"Jag mår inte bra jag ha haft ständig panikångest i tre dagar och jag pratade med mobila teamet och de ville att jag skulle komma hit" Svarade flickan tyst utan att se på skötaren, hon observerade istället sin tröjärm som höll på att dränkas av blod från såren på armen. Samtidigt som hon entonigt svarade på frågorna skötaren ställde. Till slut kom de fram till den frågan flickan fruktade mest.
"Har du tankar på att skada dig själv eller någon annan"
"Det har jag redan gjort..." Mumlade flickan till svar. Skötaren tittade upp på henne.
"Jag har redan skadat mig..." Fortsatte flickan tyst. "Hemma innan jag ko hit och på vägen hit och inne på toaletten"

Jag ska sova på sjukhuset inatt igen, de är nog lika bra för jag har inte direkt några trevliga tankar i mitt huvud just nu. Jag vet inte om det är för att jag har börjat skriva igen eller om det bara är en svacka neråt igen Jag hoppas på det sista.