du och jag
barfota i iskallt vatten
stenars vasshet under fotvalvet
knappt märkbara
för din närvaro är starkare än smärtan

lyfter mig gör du med din röst av änglar, sireners avgrundsvrål finns långt bort i fjärran

regntyngda moln över din gloria av ljushet
Om det fanns en kur till tunga sorgsna halvfyllda hjärtan
så skulle den vara du
viskar spegeln med två sidor, rätt eller fel, vem kan avgöra sådan styrkemätning, låt oss sucka och bäddas in i längtan...

längtan om elden som inatt ska brännmärka oss förevigt och ärra våra redan allt för svaga själar
och inte ens tårar lyckas rädda oss inatt, inte ens stjärnornans vishet, alltför svaga människor i alltför stark kvällsundran,..tänk om du var allt?

vad skulle då de andra leva av, om jag så egoistikst behöll dig för mig själv och slapp känna all smärta som framtiden så generöst sprider runt sig

för den har inget att förlora, men det har jag


jag har allt att förlora denna magiska kväll
om du inte för dina gyllene läppar mot mitt snart förstelnade ansikte
kommer stenarnas vasshet genomborra inte bara min fot utan även min själ och din gloria förbli lysande för hela värden men inte för mig för jag kommer dränka mitt liv under det kalla vattnet och låta dess kyla döda den längtan om eld jag bär på

om du gjorde det, utan att först förstå min död, för visst är jag död, sekunden du lägger din fot på stenarnas obarmhärtiga elaka sanning, att det finns en väg, det finns ett slut, ett svar till livets första fraga, vart är du? Din fot får aldrig lämna mitt rike, fullt av dig, o, hela dig.