Jag saknar tiden då det bara var vi.
Då vi var små, oskyldiga
och lyckligt omedvetna om världens alla hemskheter.
Då vi levde livet med en sådan självklarhet,
såg ljust på tillvaron
och ägde uppfattningen om att
allt går att förändra bara viljan är stark.

Vi tog hand om varandra med omtänksamhet,
uppmuntrade, lyfte fram det som var bra.
Vi var bästa vänner.
Och det var självklart.
Inget tvivel om saken.

Och vi älskade livet och vi älskade varandra.

Sedan växte vi upp.
Sedan tvingades vi ut ur vår lilla bubbla där allt var gott.
Sedan tvingades vi se verkligheten,
hur världen egentligen såg ut.

Och då sprack allt.