Det luktar amoniak om dig viskar jag
du ser på mig med en trött blick
du är så smal fortsätter jag
man kan aldrig bli för smal eller för rik svarar du
jag blir tvungen till att gräva in naglarna i låren i protest
röker du igen frågar jag
bara rullad kål lilla vän säger du
men jag ser på på paketet och vet att det är det gamla vanliga blåvita paketet
i det ögonblicket inser jag att du kommer dö
kanske är det bra så, jag har alltid sett dig som en hjältinna i någon dålig b-film med din stora solhatt sittandes i en chevrolet och alla skulle älska ditt svartvita leende
Jag väcks ur mina funderingar av dina plågsamma hostingar
dina lungar är svarta säger jag provocerande
lika svarta som ögat på en fiskmås lägger jag till i huvudet
förövrigt känns det som en fiskmås pickar på mitt ben gräver sig djupare in till det rosa köttet och sliter och drar för att äta en del av min själ
jag tittar ner medveten om att det enbart är hallucinationer
kanske är det mitt dåliga samvete som gör sig påminnt
eller en realism som skär
jag går sakta från dig och din smala solbrända kropp och inser att jag inte kan rädda dig.