När löven faller från träden på hösten,
står träden kvar kala och greniga.
När löven faller av,
finns skelettet kvar, stolt och resligt.

Regnet piskar kallt och ogästvänligt,
mor mina bara grenar.
Löven har hopat sig under mig,
och bildat drivor.

Jag står ensam kvar med mina kalla grenar,
stolt och kal.
Grenar som jag sträcker upp mot himlen.

Rötterna står stadigt i marken,
och min hud har blivit som barken.

När löven faller av från träden,
sätter det spår i form av årsringar.

Årstiderna skiftar och tiden går,
snart blir det åter vår.

Då ska jag blomma på bar kvist,
och sätta nya löv.