Regnet som lätt faller mot fönsterrutan.
Och tårar som sakta faller ner för mina kinder.
En sekund och många snabba andetag senare.
För jag sakta handen mot fönsterrutan
och snuddar den med fingertopparna.
Regnet stuttsar mot glaset och jag sluter ögonen,
för att låta den sista tåren falla.
Inga mer tårar...
Det glittrande regnet slutar inte smattra mot rutan.
Det är ett sövande ljud som slukar mina tankar.
Men det kanske är lika bra...
Jag upptäcker mig själv med att jag fortfarande,
sitter och snuddar fönsterrutan.
Det är någonting som gör att det är svårt att släppa taget.
Även om jag vet,
att jag inte i all evighet kan sitta där,
och låta fingertopparna mjuk dansa mot glaset.
Är det just det som ger trygghet nu.
Men snart kommer inte dropparna falla längre.
Då måste jag finna en ny plats,
som slukar mina tankar.
En ny plats att låta fingertopparna dansa på...
En ny plats att finna harmoni
Men till det behöver jag,
en gnutta fantasi.