Hoppet.

Det som fick någons iris att lysa utan ljus.
Det som tryckte en sten långsamt genom hennes mage, pressade undan allt i sin väg.

Det som fick henne att svettas.
Det som fick någon annan att le.

Det fanns där och hon grät inombords vid tanken på dess falska karaktär.


Där stod hon, Ida, på smutsiga sneakers.
Skor som skulle få det att se ut som om hon svävade fram, fjäderlätt med hoppets vingar.
Det gjorde det inte. Inte för någon, egentligen.
Bara för de som blivit bländade
av hopp, hopp de ändå inte kunde få.

Trodde att de skulle få ta del av det, detta himmelska ljus.
De sträckte fram sina beniga armar, men det var bara en hägring.

Där stod hon, på smutsiga sneakers.
Skor som kändes som tegelstenar.
Hon ville stå kvar där. Ville slippa allt, eller springa hem och gråta i mammas famn.
Känna att allt kan lösas med kramar och en kopp choklad.

Det fanns ingenting att gråta över, inte än i alla fall.
Därför var hon tvungen att stå där, för att sedan släpas av det falska hoppet till helvetets pinande eldar.