Det har gått till att bli maximalt, av det slaget som kallas banalt.
Det är inte ens kul, hur vi lyckas vända och vrida på allt så någon alltid blir sur.

Vart försvann det som en gång var kul?
Det här kan inte längre defineras som sunt.
Är det dags att vi tar slut?
Har vårt "bäst före" datum kanske gått ut?

Det kanske finns en tendens till att det låter absurt.
Men jag vill ha någon som ger mig daglig njut.
En "må bra av" känsla.
En ständig längtan.

Att aldrig få nog.
Att alltid komma ihåg.
Att aldrig få den andra att känna sig låg.

Jag vill ha någon att växa med.
Någon som får mig att känna mig sedd.
Sådär vansinnigt och alldeles otroligt speciell.
Någon som alltid vill, än nödvändigt ge mer.
Någon som inte ser någon annan än mig, inga fler.

Jag vill ha passionerad men kärleksfull och omtänksam lek.
Vill leka och bli lekt med.
Vill ha ömhet.

Och jag tror att det finns, för om det inte finns.
Då är det otroligt trist.
För i kärlek får vi välja.
På reglerna får vi tänja.
Och iochmed det, därför, vill jag säga:

Det här är inte nog, jag vill ha mer.
Det här är inte bra, inte enligt vad mina ögon ser
Och mitt hjärta känner.
Det här räcker inte för mig, jag bekänner.

Det är väl borta, det som en gång var passion.
Men jag kan inte nöjja mig med det här.
Jag har en större vision.
Och jag tror att jag just nu har fastnat i en illusion.
Då jag tror att det blir bättre.
Men det verkar bli allt sämre.

Jag måste nog inse, att vi inte är rätt vännen.
Inte längre.
Inte mer.

Äntligen, jag bekänner.