känner mörkret sakta krypa fram
som en välkomnande famn
tar den tag i mig
mjukt och ömt till en början
sedan hårdare och hårdare
tills jag nästan kvävs

kylan biter mig blodig
blåser kalla vindar ifrån solen
och jag gråter som ett litet jävla barn
när ensamheten pekar finger
och skrattar åt mig
en konstig filur
utan skugga

utan rätten att andas

och molnen samlas alltid över mig
för vart jag än går
har jag alltid regn över mig
som piskar mitt bräckliga hjärta
till bitar

jag skriker mig hes
gråter tills ögonen torkar
bankar näven blodig mot väggen
tills jag står med mina smutsiga fötter
i pölar av blod

känner mig så svag
orkar inte alltid vara stark
klarar inte av
att kämpa mot mig själv
ensam

ensam i det mörkaste mörker
det är där jag bor
i mitt svarta jävla hål

täpp till det
lås in mig

glöm mig