Om ett par månader
har ett år gått sen
du försvann.

De första månaderna
var rysligt svarta
och riktigt ensamna.

Ibland sipprar mörkret
fram igen och tränger
sig tätt inpå, liksom
drar mig tillbaka.

Men nu förtränger
jag det mest, jag
orkar inte tänka att
jag aldrig mer kommer
att få träffa dig.

På något underligt vis
blir det som en
kraftansträngning
att tänka och försöka
inse. Det är säkert
ingen som förstår det,
det är nog konstigt
att känna så.







Jag önskar så innerligt
att jag hade fått en sista
stund med dig.

Om du bara visste
vad jag saknar dig.