Hon byggde reden
i hus utan fönster, dörrar
och ventilation

(att andas med lånade gälar
kräver inga luftspalter)

legat på spikmattor som rullats ut
och låtsas att de var gräs

fångat stenar som kastats
och med tankens kraft
förvandlat dem till gummibollar

kastat bomullstussar
på stenstoder
med urtidsmanér
dolda bakom mjuka
kavajuppslag,
tills hon en sällsynt vacker dag
slet den darrande nålen ur
kompassen och andades
ut grumligheten.