Jag reste 60 mil för att träffa mannen jag fattat tycke för genom sms och telefon. Det kändes konstigt att se honom på riktigt. Vi kände varann så bra på telefon men att sen träffas i verkliga livet.. Det var underligt. Jag vågade knappt titta på honom. Jag kände inte honom som stod där, jag kände bara honom jag pratat med.. Nu försökte jag få ihop dom två till en och samma person.. Jag hade aldrig sett åt honom om vi mötts på stan, men nu hade vi först pratat med varandra och jag hade börjat tycka om honom. Jag ville inte låta synintrycket avgöra, för det är väl det inre som räknas? Jag stannade hos honom över helgen, vi hade trevligt men jag var inte säker på att det ändå var rätt att fortsätta träffa honom. Kände mig lite pressad för han var så angelägen om att jag skulle säga då på en gång om jag ville fortsätta träffa honom. Om jag ville vara tillsammans med honom. Svag som jag var så sa jag att jag ville träffa honom igen. Jag frågar mig själv varför jag inte kan säga nej och stå uppför mig själv?! Än en gång hade jag inte lyssnat på min inre röst.