Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En dröm.


Pestvargen.

Det var mörkt och vått ute, det måste ha regnat för månen reflekterades fuktigt i asfalten. Jag var nära korsningen vid teatern och skolan när jag såg honom, en lång gestalt med en brun kappa. Jag stannade upp och visste i det ögonblicket att det redan var försent, som ett rådjur som får syn på en gevärpipa i buskarna, vägen var tom på folk, bara vi två. Fast. Han vände sig om väldigt långsamt, han vred sig mer som en spiral, började med föttarna, höften, överkroppen och tillsist huvudet. Han bar en mask, han bar en svart mask som täckte halva hans ansikte och lämnade munnen och hakan fri. Masken hade en näbb, som en pestläkare, en lång kolsvart näbb, hans ögon var svartmålade för att förhöja den omänskliga effekten. Han hånlog. Jag försökte gå snabbare, gå förbi honom men jag visste tillochmed själv att det var lönlöst. Han kom nära och grep tag i mig. Skäggstubb. Han hade en kniv, en bred dykarkniv med svart skaft. Jag försökte bända mig loss från hans hårda grepp men föll ner på marken. Han blev synligt irriterad, men passade på att inspektera sitt byte.
- Dom där benvärmarna.. Han pekade med kniven på mina ben.
- Ta dom, ta dom! Skrek jag i panik och jag stirrade på benen, på honom och tillbaka på benen igen.
Han skakade på huvudet och tog tag om mina axlar. Han reste på mig och höll mig nära igen. Skäggstubb, brunsvart skäggstubb, vacker haka. Det blixtarde till, kniven for i en kort och bestämd vinkel, han tryckte den mot min luftstrupe. Rädla för att kvävas, rädsla för att andas. Händerna for upp och jag tryckte in fingertopparna mellan egget och halsen, kände hur huden gav vika. Panik, panik. Han högg i händerna, högg över handflatorna. Jag kastade huvudet bakåt och duckade men höll händerna som en sköld framför mig. Äckel, äcklet över stålet som skar egenom huden, smärtan, känslan av att något tabu, det luktade av stumhet, chock. Och sedan skrek jag, jag skrek, jag skrek, jag skrek på hjälp, föll på knä. Han dök efter mig och höll mina skuldror i ett järngrepp med högerarmen. Återigen kniven mot halsen, hånflinet och dödsångesten. Jag vill inte dö. Handflatorna lät svampigt blöta när jag knöt nävarna, blod, blod och öppna sår, äckel. Jag började dunka knytnävarna mot hans revben. Blod, blod som pressades ut som från en apelsin, pumpades ut från ett hjärta som slog i ultrarapid. Han släppte mig, jag kravlade bort, hulkande, fräsande som en katt. Smärta, känslan av stålet som plötsligt trängde sig djupt ner i min svanskota. Jag såg bakåt, han halvlåg på marken med armen utsträckt, hållandes i skaftet, jag skakade på rumpan, han följde efter som en svans. Han drog ut den och reste sig upp. Jag blev tom. Han backade några steg och andades tung och nöjt. Jag låg på mage med armarna utsträckta över huvudet. Han torkade av kniven på benvärmarna och stack in den i bältet. Med ett varglikt språng försvann han bort, nedför gatan. Jag såg i det blåa ljuset hur hans klor rev upp asfalten och hörde nya skrik. Jag var en smärthora, urholkad på allt som hörde ljud och känslor till. Jag drog händerna mot bröstet och kände hur såren flikade sig mot tyget och sved i svettet.




Övriga genrer av Sofiapoema
Läst 351 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2008-09-06 02:31



Bookmark and Share


    papillon
Börk för en sådan dröm och applåd för texten som har drömmens speciella surrealistiska skärpa och "hyperrealism", skitbra skrivet!
2008-09-06
  > Nästa text
< Föregående

Sofiapoema
Sofiapoema