En dröm.
Pestvargen.Det var mörkt och vått ute, det måste ha regnat för månen reflekterades fuktigt i asfalten. Jag var nära korsningen vid teatern och skolan när jag såg honom, en lång gestalt med en brun kappa. Jag stannade upp och visste i det ögonblicket att det redan var försent, som ett rådjur som får syn på en gevärpipa i buskarna, vägen var tom på folk, bara vi två. Fast. Han vände sig om väldigt långsamt, han vred sig mer som en spiral, började med föttarna, höften, överkroppen och tillsist huvudet. Han bar en mask, han bar en svart mask som täckte halva hans ansikte och lämnade munnen och hakan fri. Masken hade en näbb, som en pestläkare, en lång kolsvart näbb, hans ögon var svartmålade för att förhöja den omänskliga effekten. Han hånlog. Jag försökte gå snabbare, gå förbi honom men jag visste tillochmed själv att det var lönlöst. Han kom nära och grep tag i mig. Skäggstubb. Han hade en kniv, en bred dykarkniv med svart skaft. Jag försökte bända mig loss från hans hårda grepp men föll ner på marken. Han blev synligt irriterad, men passade på att inspektera sitt byte.
Övriga genrer
av
Sofiapoema
Läst 351 gånger och applåderad av 2 personer Publicerad 2008-09-06 02:31
|
Nästa text
Föregående Sofiapoema
Senast publicerade
Systerskapet och evigheten Det som bara vi vet Nykärheten På ett tyst och stilla Valand Till farfar Slutspåren Omstart Längs Göteborgs gator Se alla
Mina favoriter
livet i hashtaggen #lycka Ensidig konversation... HEJ PROBLEMBARN och du kallar det stigmata, älskling Juliette, gatlyktorna har slutat andas i takt med ditt hår; en liten bit av världen har vissnat Några få sekunder som symboliserar en ren evighet och ett rent helvete sedan några få sekunder som s Känslan av hennes läppar som jag aldrig kysst Till Sofia Ström |