Jag sitter på
toalocket när jag borstar tänderna
jag sitter i
badkaret och stirrar

stirrar på kontakten
stirrar på
av och på knappen för
ljus
för
mörker

jag sitter på den gråa mattan som vi stuvade undan och som jag minns såväl när vi använde den
stirrar på
hyllorna och på handdukarna som
hänger

tänker på
hur mycket allting på väggarna
hur mycket
ljuset, krokarna, hyllorna, kontakterna, värmen
förminskar rummet

och jag känner en nostalgisk känsla av
att sitta inklämd i skolskåpet i sjuan
då jag fick plats

jag minns min övertalan
min övertalan på dig som jag inte har längre
tappat

jag minns den gråa mattan jag satt på
badkaret är kvar som du
satt i
jag minns
handduken som var din

jag minns när jag räckte handduken till dig
när jag vidrörde din blöta och generade hand

du visste
visste att jag var snäll
trots min envisa övertalan att få sitta på den förbannade gråa mattan och kolla på dig med bruna stora ögon
mina ögon som jag inte såg med då
visste att jag var snäll och skulle ge dig handduken

var det då vi
tappade varandra?
trots
krokarna vi hade
båda knapparna på för
ljus i taket
på väggarna

var det då vi insåg att vi kommit för nära varandra
för små
(för stora)
för varandra?
för
lika?

(man ska väl helst inte vara en tillsammans?
man måste kunna
ge plats till
varandra)
jag hade en envis förmåga som
inte
fick plats

Jag sitter på
toalocket när jag borstar tänderna
jag sitter i
badkaret och stirrar

stirrar på kontakten
stirrar på
av och på knappen för
vår
tappade
kärlek

jag behöver inga
krokar
inga
hyllor
i mitt badrum

för de hjälper
ändå inte

de hjälper oss ändå inte
att hålla oss isär
vi var för lika
för
förutsägbara

för jag visste att
klaustrofobin jag kände då när jag satt på mattan
stirrade med ögon jag inte minns
stirrade på
väggarna på dig och dina rörelser
din hand som sträckte sig
mot min för att ta emot handduken
skulle sitta kvar

vi var för lika och
din handduk sitter kvar i min hand
och din generade blick mot min sitter kvar i ditt huvud
vi får inte
fick inte plats i

en