Den söta lilla pojken gav mig en puss,
vi satt på torget,
precis intill den så igenkända statyn,
Europa och Tjuren...
Jag och den söta pojken på en och samma bänk.
Hans läppar mot mina och mina mot hans,
detta jag aldrig trott.
Men tvär som jag är,
får jag aldrig nog,
jag har ett begär.
Det skriker o äter upp mig innifrån,
jag vill ha mer än bara pussar,
vara mer än bara vänner.
Om jag någonsin ska få min pojke så måste jag vara spontan...
Det är bara inte sådan jag är.
Men jag är inte heller den som väntar på någon...
Det jag vill ha det ska jag ha, men hur? =/
Min lilla nalle ska bli min.
Om inte så kommer jag förgås,
mina läppar kommer sluta le,
mina ögon tappa sin gnista,
jag kommer bli en grå prick
med sprucket hjärta.