och jag har legat nu i två dagar, tretti nätter
utan att höra
utan att känna
allt utom sorgen
som plötsligt faller på
faller in genom märgen
fryser köttet skärper smärtan
till en lång och långsam ilning
genom hjärtat ut i blodet
genom minnen allt längre tillbaka
och jag ville aldrig du skulle sluta andas
kände du inte hur jag gjorde det åt dig
nej du lyssnade inte
kroppen orkade inte
den ville bara sova
nu i två tre dagar
och minst i tretti nätter