Människor lyssnar på mig när jag pratar, men ingen förstår vad jag säger,
jag uttrycker mig hela tiden fel, så att missförstånd uppstår.....jag blir desperat, jag visar ilska - mot mina käraste......mot mina vänner - och sen kommer skammen......

Hur ska jag göra för att bli förstådd - ska jag bara stänga in mig och vara tyst.....nej, ensamheten är farlig för då går jag in i tystnaden. Så börjar jag tänka på allt som är jobbigt - "grubbla". Först på en liten sak, så liten att den är knappt märkbar, men som inom några minuter kan ha vuxit till något oproportionerligt, att man inte kan hantera saken längre och man slår detta problem ur tankarna, MEN knappt hinner man göra det, förrän nästa lilla tankesak börjar växa, och i samma ögonblick börjar den otäcka tingesten ÅNGEST att ta tag i en.....och vips så mår man pytonorm, hela kroppen är i uppror, man har inte några tankar i huvudet utan TUSEN TANKAR, SAMTIDIGT!

Nu mår jag dåligt - jag vill inte prata med någon, inte svara i telefonen, inte gå ut.....jag lägger mig ner på soffan - och vips - kommer tankarna igen, de onda! Ångesten finns där redan och jag förbereder mig för natten, en natt som jag vet kommer att blir sömnlös som så många andra nätter......jag ligger och lyssnar på tystnaden och i mitt huvud är det kaos, det gör ont i hela min kropp och jag vet INTE hur jag ska hantera detta.

Hur blir morgondagen - vem vet - hur ska jag göra? Varför kan jag inte uttrycka mig så att alla förstår, allting skulle bli så mycket lättare då......jag måste sätta mitt hopp till den lilla strimma ljus, som jag anar, även om den är mycket avlägsen. Men den lyser så pass att jag vet i vilken riktning jag ska gå, även om jag har långt att färdas.....




© Ted Örnberg 2008