Det finns en charm i att sjunga med i allsången när trion på den lilla scenen skriker ut 'up were we belong', men jag har så svårt att ta det på allvar. I det blågröna ljuset och discodånet ifrån högtalarna blir allt för mycket kitsch för att jag inte ska gå runt med ett stort leende på läpparna. Det är symptomatiskt att den bäste sångaren i kareokebaren, också är den fetaste och sämst klädde. Han ger bilden av den idoldrömmande Svensson en märkbart verklig dimension. Jag måste säga att jag gillar det. Jag gillar söndertrasade melodifestivalsginglar i en rytmisk soppa där takten är det enda statiska. Jag gillar att se Tomelilla-Ragnar i sin tjugoåriga studentkavaj jaga vettet ur sin närda dröm om att för en kväll bli den John Travolta vi alla en gång växt upp med.

Och minnena delar vi, även om det inte är minnen som strömmar ut i lokalerna. Det är ett stort hak med många rum för dans, kareoke, pianobarer och hångelhörnor.  Många män jagar och river efter de kvinnor som faller dem i smaken. Det är långt till finess och finkänslighet här. Det är taffligheter och pinsamheter staplade över vartannat. Och jag vill gärna lämna det därhän. Här finns inga självlysande personligheter, här finns bara lukten av skilsmässor och helgbarn. Och det är i havet av denna folkhemsdramakitsch som jag ensam ger mig ut på dansgolvet för att skaka av alla de rytmer som ackumulerats under kvällens gång. Som ensam man på ett dansgolv blir jag snabbt ett hot ur många synvinklar. Lika snabbt bildas murar av ryggar och i flankerna skjuter de hånflin. Det hade kunnat vara sårande, det hade kunnat vara en knäck för mitt självförtroende.

Men, för mig är de bjäbbande lämmlar som på sitt eget lilla gulliga sätt försöker hota räven innan den hugger. Så jag hoppar på, som en mohikan på amfetamin, till Timbuktus segdragna landsplåga med extra Drum'n'Base. Sen händer något jag inte väntat mig. Plötsligt är det sex andra män som dansar med mig. Hm. Äntligen fick de kraft till att göra vad de egentligen ville: Att ha kul. Klart att sådant väcker irritation hos övriga horden som bara är där för en lång eller kort relation med ett intressant kön. Så, jag ser till att avlägsna mig innan den Desperata Timmen uppenbarar sig.