Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tom och Ella

Förutsättningarna var prekära: Ella, en tjej på 26 år, var känslosam och djupt spirituell. Hennes tolkning av världen var fantastirik och övernaturlig. Människornas själar utgjorde energifält som kunde kommunicera med varandra obehindrade av geografiska gränser. Att se världen på det viset skänkte henne en sällsam känsla av mening och mål i tillvaron som hon önskade att alla människor fick uppleva. Men, de ville dessvärre inte. De ville inte lyssna på hennes berättelser, de ville inte tro henne, ibland påstod de rent av att hon aldrig varit med de saker hon faktiskt upplevt. Dessa människor var, som hon tänkte i vemod, fattiga varelser som inte kunde förstå mer än det allra enklaste –det ytliga. Ett förhållande med någon sådan materialistisk person kunde omöjligt ge henne den känsla av samhörighet som hon under hela sitt liv strävat efter att få uppleva.
Tom, två år äldre än Ella, bar på en fundamentalt annorlunda tolkning av världen. Han trodde varken på gudar eller själar, utan såg jorden och alla dess miljarder livsformer som en bedårande skön evolutionstriumf i ett universum styrt av fysikens lagar. Han älskade naturen, och när han till äventyrs försökte tänka ut något vackrare än ekosystemet, som också vore begränsat av lagar, fick han till syvende och sist alltid ge sig. När han såg de lekande svalorna, eller häststoet som myste med sitt föl, då visste han att naturen var fulländad såsom den var. Något metafysiskt behövdes ej, att människor ändå hängav sig åt sådant berodde troligen på att de inte förmådde se naturens rikedom.

Ella och Tom såg alltså olika på världen. Och de hade börjat intressera sig för varandra. Tom tyckte att Ella var spännande med sin känslosamhet, sin fantasi och kreativitet, och sin omtänksamma och samtidigt bestämda personlighet. Ella å sin sida kände attraktion av Toms tankekraft och klarsyn, hans ödmjukhet och humor samt faktumet att han tycktes förbli balanserad även de gånger hennes känslor lett henne att säga något oförväget.
Förutsättningarna för ett kärleksfullt förhållande var alltså uppenbara om de lyckades lösa den potentiella tvistegrunden kring världsåskådningarna. Men hur? Hur kunde en spirituell åskådning förenas med en naturalistisk, och det på ett sätt som inte endast uteslöt konflikt utan även förde dem närmare varandra?
Tom bestämde sig för att finna en lösning och försjönk i djupa tankar.

----
Det var måndag den 29 september. Ella och Tom var efter idogt chattande tämligen välinformerade om varandra, och som det är brukligt mellan personer genuint intresserade av varandra bestämdes träff för samtal mellan fyra ögon. Platsen var Eurasia och tiden var lunch. De tog för sig av buffén och slog sig ner vid ett hörnbord där de kunde tala ostört. Efter några fraser om det förträffliga med mat och svårigheten att vara utan sådan släppte blygsamheten och de började talade helt oreserverat. Känslan att de kommunicerade på samma våglängd gjorde dem båda bekväma och samtalet blev bara intressantare ju längre det fortskred. Ämnen som kärlek och vänskap, visioner, drömmar och erfarenheter avhandlades med en stigande känsla av samhörighet. Var det Kärleken de såg vid andra sidan bordet? Den som de båda så innerligt längtade efter? Möjligheten var där, och Ella, som med åren utvecklat vanan att testa människor för att avgöra hur nära inpå henne de fick komma, berättade om en övernaturlig upplevelse hon nyligen haft. Det var fråga om klärvoajans, att hon före händelsen ägt rum visste hur något skulle bli. Hon såg nu på Tom med största uppmärksamhet då hon visste att han var kritiskt lagd. Skulle han döma henne som löjlig och inbilsk? Om han gjorde det, skulle han nog aldrig få komma henne riktigt nära inpå.
Tom var fullt medveten om hur mycket frågan betydde för Ella. Om han gav ett dåligt svar kunde det få henne att avskärma sig, och gav han ett riktigt bra svar kunde det föra dem samman och ge en viktig grund till ett förhållande.
Han tänkte intensivt under några sekunder och talte sedan;
– Immanuel Kant lärde oss att vi aldrig kan varsebli omvärlden såsom den är. Vi kan enbart göra oss mer eller mindre rättvisa tolkningar av den. Fotografier av ett och samma föremål skiljer sig alltid lite åt, och även om de vore likadana så utgör de endast en av otaliga möjligheter att uppfatta föremålet. Så är det också med oss människor, vi ser samma händelser och tolkar dem olika. Våra erfarenheter och våra sinnens beskaffenheter får oss att skapa tolkningar som alltid skiljer sig från verkligheten. Så hur kan vi då i en tvistefråga veta vem som har rätt och vem som har fel? Svaret, som Immanuel gett oss, är att ingen har rätt. Därav kan man ej heller säga om spiritualismen är rätt eller fel ute. Men begrunda då denna fråga; är det verkligen avgörande att den är sann för att ha något värde? Kan man inte tala om spiritualism och njuta av dess skönhet trots att man inte tror den är en korrekt verklighetsbeskrivning?`
Ella såg med förtjusning på Tom. Hon tyckte han var som en Sokrates där han satt och jonglerade med teorierna. Och nog hade han allt en poäng i det han sa.
(E)–Du har rätt i det du säger, det finns lika många vägar till sanningen som det finns människor. Men jag tycker att de flestas vägar är så fattiga och tråkiga, när de begränsar sig till logik är det som att de går miste om en hel dimension som för mig betyder så mycket. Jag önskar jag kunde visa den dimensionen för dem, men folk vill inte lyssna och om de ändå gör det så kommer de med sitt förnuft och säger att jag inbillar mig. Att de inte accepterar mitt sätt att tänka har nog lett till att jag inte haft något större tålamod för deras.
(T)–Just det där med acceptans av andras egenheter är också precis vad mänskligheten behöver mer av. Tänk om palestinierna accepterade israeliternas tro och vice versa. Hade vi då haft någon mellanösternkonflikt? Svar nej. Att tala för acceptans är i princip detsamma som att tala för fred. Och det vill vi ju ha. Så vilket är då det bästa förhållningssättet till frågan om spiritualismen är sann eller falsk?
(E)–Det är väl att vi inte säkert kan veta och att vi bör acceptera andras uppfattningar. Men jag undrar hur du menar med att njuta av spiritualismen utan att tro den är sann? Kan man verkligen göra det, om man tar den för påhitt?
(T)–Ah, kan man njuta av film och skönlitteratur utan att tro det beskriver sanna händelser? Javisst! Med sådana medel kan man måla upp scenarion som försätter en i alla tänkbara sinnesstämningarna, och i det finns väl inte något fel. Likadant är det med spiritualismen, mår man bra av den, gör man också klokt i att ägna en del av sin tid åt den.
Samtalet fortsatte i samma kärvänliga stil tills det blev dags för hemfärd. De följdes åt till busshållplatsen där Ella gav Tom en kram, vilken han till bådas förvåning svarade på med en regelrätt kyss. De bytte talande ögonkast, smekte varandras händer och sade adjö varpå Tom steg ombord på bussen. Kvar stod Ella med känslor och tankar som inte lämnade henne någon ro. Vad kände hon, och vad ville hon? Var Tom den rätte? Hon såg mot stjärnorna efter tecken, och, visst blinkade en av stjärnorna åt henne? Jo, den gjorde det, och hon kände att det var tecknet för Ja.




Prosa (Novell) av Hassebasse
Läst 278 gånger
Publicerad 2008-09-22 18:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Hassebasse
Hassebasse