Jag har bott på landet. Men inte på landsbygden.
Landsbygden är en plats där välmående kor betar i hagarna
och rödkindade barn pallar äpplen och springer på vägarna.
För att inte tala om alla kraftfulla röda traktorer,
jo de måste vara röda, som tuffar runt på åkrarna.
Nej, jag bodde i glesbygden.
I glesbygden finns inte mycket annat än skog
och ett och annat mycket ensamt hus.
Jag fick hämta posten hos närmaste grannen,
nästan en och en halv kilometer bort.
Men det störde inte mig.
Överhuvudtaget var det inte mycket som störde mig.
Jo förresten, spillkråkan i den ihåliga tallen kunde väsnas ibland.
Kylen och frysen levde också om en del.
Men bortsett från det var det ganska lugnt och skönt.

Annat är det här i stan.
Alltid är det någon granne som borrar i väggen.
De måste ha väldigt många tavlor på väggarna, våra grannar,
eller hyllor kanske.
Ljudet när man borrar i betong, det går genom märg och ben,
för att inte tala om väggar.
De kunde lika gärna komma in till oss och borra.
Vi kunde behöva lite hjälp.
Grannarna hade fest i lördags.
Inte bara i lägenheten, utan på balkongen också.
Det lugnade ner sig någon gång framåt ett.
Sen började efterfesten vid femsnåret.

Men det är inte bara ljud som kan gå genom väggar.
Det finns ju kulor också.
Det var skottlossning i Luleå,
samma natt som grannarna hade fest.
Och inte bara i Luleå, det var på Porsön dessutom.
Men inte i mitt kvarter.
Så jag ska väl inte klaga, egentligen.