kliar , små monster kryper under huden
i magen
bildar en klump, hård av
fett och socker, ångest utmattning
och frustration
ljuset blinkar i taket , överallt
runtomkring, konturerna
dras till långa sträck
fummel , en tandborste långt ned
så långt ned det bara går
och visst gör det ont
och visst smakar uppstötningarna illa
ändå kommer befrielsen
makten över kontrollen
blir så där riktigt mänsklig
så som man bara är när det känns
ord tumlar runt
smal , mullig, fin som du är
tjock?
och visst finns tanken , det
spelar ingen roll
men sedan framför obarmhätiga
spegeln
står där bara en pjäs
svullen , sargad, äcklat äcklig
och hela tiden kreerar jag mitt eget
liv , men jag lever som mest
när det känns