Hon låter handen glida över bröstkorgen.

Fingertopparna samlar intryck.

Han andas högt under henne. Hon ler i mörkret åt den makt han gett henne. Till slut.

När han såg henne först röjde han inte en min. Där höll han henne på avstånd. Inte ens hennes leende fick ytan att mjukna, kroppen att slappna av eller ögonen att leva.

Hennes ord frågade om han var trött, men det hon egentligen ville säga var hur länge han tänkte hålla henne på avstånd. Han svarade ja, men hennes kropp hörde även orden som inte sades.

För alltid finns avstånd.

Kanske var det vinet. Kanske var det ett oändligt tålamod, men plötsligt så tändes lust i hans ögon. Leenden kittlade hans läppar och händerna började tala.

Han var fängslande.

Hon lät fantasierna landa på hans kropp. Smakade fuktiga läppar med blicken. Lät fingrarna drömma om det mjuka håret i nacken.

Ljudet av väckarklockan skakade inte bara liv i henne, utan gav även honom fasaden tillbaka.

Hon tänkte; för alltid finns avstånd.