Men hör på vad jag säger!, jävla äckel människa!, Du skrek så väldigt högt och tydligt så att jag återigen skulle känna mig värdelös.
Det var som att hamna i koma, stänga ut sig från utsidan för att gömma sig.
Iskallt gick du därifrån, garanterat med ett leende på dina torra osmakliga läppar. Ditt sinne var inte längre i bruk.
Dagarna gick, du sa inte inte så mycket, du gav mig bara hånande blickar när du passerade förbi.

Jag satt en kväll i November och tittade ut genom fönstret, ja kunde nästan känna lukten av köld. Jag tittade ner på min mage, hörde mig själv sucka djupt, nu var det inte länge kvar innan vårat barn skulle födas till världen.
Du var ute, antagligen och roade dig med någon annan, och dina tankar fanns inte kring mig. Så man kunde nog kalla dig för egoist.
Julen började närma sig, dagarna hade varit plågsamma, för smärtan i ryggen var olidlig. Och inte ville du förstå eller hjälpa, du var bara äcklad av mitt utseende. Och därav hittade du fler anledningar till att "försköna" mitt yttre. Det gjorde inte ont längre, det enda som jag fokuserade på , var att skydda min mage. Dina ord var värre än dina handlingar.

Så kom våren, den första dagen i maj. Det var då vårat kärleksbarn var beräknat. Jag var väldigt nervös, och glad givetvis. För vi skulle bli föräldrar, dom bästa i hela världen, och nu skulle du antagligen inse att du och jag var menade . Nu skulle precis allt bli bra, du skulle aldrig mer säga något ont, plötsligen såg jag dig som den underbaraste i världen. Allt det gamla var glömt.
Den 3 maj anlände den vackra pojken, med dom blåaste ögonen i världen. Mitt leende var stort, och mina ögon tårades.
Du stod bara där, tittade lite grann och skrattade till. Det var inte äkta, du förstod nog inte vad jag höll i min famn. Du frågade tillochmed varför jag grät, och det dumma var att jag nästan ursäktade mig.
Du sov inte med oss den natten, jag saknade dig, hade ingen aning om vart du befann dig. Nästa dag ringde din telefon, det var en flicka, ja hörde det för att volymen var så hög. Jag frågade vem det var och du ursäktade dig och sa att det var någon som ringt fel. Sen lämnade du mig och var borta i fyra timmar, återigen utan ursäkt när du kom tillbaka. Du var bara tyst.

Två månader gick, jag såg knappt röken av dig, du gjorde annat, du var inte med oss. Vi var ingen familj, hur mycket jag än försökte och ville.
En dag fick jag nog, jag ringde till dig, men du svarade inte. Jag lämnade ett meddelande på din telefon, sen var det slut.
Jag klarade mig, jag och min son, hade vi varit med dig hade vi inte gjort det. Men det tog ett tag att förstå, att även jag är värd något.