Hur ska jag kunna hitta igen mitt gamla jag,
i virrvarr av tankar, det känns som ett nederlag,
för alla trådar av nerver har bundit mig här,
i ångestens kärna, nu sitter jag ensam där
Jag mår så dåligt, men försöker sätta ett mål,
Att hitta en utväg ur meningslöshetens mörka hål,
Om jag bara kunde hitta en väg ut från overkligheten
Och komma bort från paniken, oron, och hopplösheten
Om jag bara kunde se den allra minsta strimma,
Av ljus och hopp i den overkliga ångestens dimma,
Och rikta blicken mot det ljusa som hägrar,
Och börja gå mot toppen, MEN, NÅGOT VÄGRAR
NÅGOT vill hålla mig kvar i detta obehag,
Är det ondskan själv, eller är det JAG
Vågar jag inte själv möta livets verklighet,
Har ångesten för länge hållit fast mig, vem vet
NEJ, jag måste ut ur detta mörka hål, som håller mig fast,
Jag måste kämpa, strida, så att DEN släpper, i all hast
Denna ångest, som gjort mig så illa, har nu plågat mig nog,
Jag önskar livet ur den, jag önskar att den dog
Den har plågat så många, och tagit så många liv,
Denna ondskans sak, som infekterar mitt liv,
Den ska bort, så att jag kan resa mig upp och ta klivet,
Och kunna bli som en normal person, OCH KUNNA LEVA LIVET!
© Ted Örnberg 2008