Vem tystade dig, musikskattkammare,
som spred så mycket värme, ljus och glädje?
Vem satte stopp för all den levande musiken
för att överrösta den med oväsen och skval,
massornas vrålkonserter och såpoperor i TV?
Får vi aldrig mera höra levande naturlig ren musik
av mjukhet, skönhet, harmoni och melodier?
Jag är rädd att oväsensproblemet sitter djupare.
Det första världskriget var det som satte punkt för världens skönhet,
redan då dog poesin och den naturliga musiken nästan ut
i skyttegravarnas granatchocker och massmanspillan
för att inleda oväsensåldern av miljöförstöring,
30-talets hårdhet, fulhet, diktaturer, krig och terror
med funktionalism, materialism och kall omänsklighet
som gjorde slut på skönheten och fantasin i konsterna
som övergick, förföll och dog i modernistiskt nonsens.
Ännu är det ej för sent.
Vi kan ju stänga av televisionen,
vi kan ju avstå från fördumningssamhället
och all dess skval av hjärntvätt,
och allt vad det tysta pianot önskar
är att någon sätter sig och spelar.