Jag brukade vara en hopplös romantiker.
Jag är fortfarande en hopplös romantiker.
Jag trodde att kärleken var det största av allt.
Jag tror fortfarande att kärleken är det största av allt.

Jag förväntar mej inte att vara lycklig.
Jag inbillar mej inte att jag skall finna kärleken, vad det nu betyder, eller att den om jag finner den ska göra mej lycklig.
Jag tänker mej inte kärleken som svaret och lösningen.

Jag tänker mej kärleken som en naturkraft- stark som solen, lika nödvändig, lika opersonlig, lika gigantisk, lika omöjlig, lika brännande som den är värmande, lika uttorkande som livgivande.
Och när den brinner ut...dör planeten.

Men idag, när solen är överallt, och all fast materia inte är något annat än sin egen skugga, vet jag att de verkliga sakerna i livet, de saker jag minns, de saker jag vänder och vrider i mina händer, inte är hus, bankkonton, bilar eller befodringar.
Det jag minns är kärlek,-all kärlek, kärleken till den här ön, den här solnedgången, en dag på havet, främlingen som dök upp ur tomma intet.
Till och med mej själv, vilket är det svåraste att älska, eftersom att kärlek och egoism inte är samma sak.

Det är lätt att vara egoist.
Det är svårt att älska den jag är.
Det är inte konstigt om jag blir förvånad om du gör det.

Men det är kärleken som segrar.

På det här stormande havet hittar jag den stund jag kom hit för att finna vilket är ett säkert tecken på att jag kommer att förlora det igen om ett ögonblick.

Jag kände mej hel.