Döden tycktes mig så skön,
på något sätt befriande
då jag först fick syn på den.
Den låg där så rofyllt
med vingarna alldeles stilla
runt den grå fågelkroppen.

Andra gången jag såg den
hade förruttnelsen satt in
och döden var inte längre skön.
Döden var grymt skoningslös
då den förtärde kroppen
som tycktes liten och övergiven.

Just i det ögonblicket
var döden bara död.