Som om kroppens förräderi
skriker tills halsen hesnar
och varje ord svider av förnedring
Hånskrattet fastnar
som ett bultande inferno
medan hettan
våldtar alla tankar någon någonsin fött mig i

Fallet genom yrseldrömmarna
landar mig mot sten
lagd vid sten
och alla stegen jag gick för att

jag minns inte

var det för att barnens bröd doftade sorg
eller brösten
fyllda som stränder av döda tsunamibarn

Alla tårar regnet frusit
iskalla lägger de sig mot min panna
där ingen någonsin tecknat sin förlåtelse
Ett ord av skuld
som en gyllene hårlänk är allt jag har kvar

Som om kroppens alla utsöndringar
stelnade sårar varje öppning

jag minns demonerna

formade som spjut genom gyllenröd vulva
och fruktbarheten var mitt jag
utpressad som vätska ur blodapelsin
men förräderiet skriker mig hes

så tar jag min hand
och lägger den i mitt liv
blygden
rasar mig mot avgrunden
bergssidan slår

Kanske hinner jag ännu ett andetag