fingertopparna arbetar för fullt på de colakladdiga tangenterna som smattrar i den brödsmulestänkta brädan.

stannar.

funderar på nästa ord.

\"hur ska konstellationen se ut\"?

\"vad vill jag att de ska veta om den här dikten\"?

som en magnet dras händerna mot den halvtomma colaflaskan på 2 liter och låter den svarta kemikalieblandningen som en fors flöda ner i matstrupsöppningen beslutsamt för att tillfredställa magsäckens innanmäte.

på nytt dras min uppmärksamhet mot den femtontums lilla åttiotalsskärmen som som stirrar enögd på mig i väntan om att få fyllas av skribentens magik.

och åter tas smattrandet upp på högvarv med beslutsamheten att förverkliga dom ilande tankarnas formationer, bilder, ljud och brinnande buskar längs motorvägen i Arizonas ökenklädda landskap.

strömmen i kvarteret bryts, allt slukas upp av evigt mörker och däribland zombiefierad stirrar jag rakt in i den tomma skärmen utan en minsta aning om hur jag ska avsluta den förbannade bortraderade dikten.

en viskning i örat ber mig att gå till sängs och en len kroppsvarm handflata förs mot min vänstra axel

jag blåser bort den melodramatiska frustrationen som sjudit i kroppen i nån minut medan benen för mig in i det beckmörka gapet som är dörröppningen till hennes rum, där...

...kopplas videosekvensen ur hjärnbarken och jag befinner mig klart tillbaka i doktorns psykologmottagning för labila missbrukare av illegala cybernetiska aktiviteter.

jag tittar in i doktorns glasartade ögon och märker ett småauktoritärt nonchalant smil i hans iris reflekteras och bringar fram från innanför byxorna ett avsågat dubbelpipigt hagelgevär och blåser skallen av stackaren mitt framför ögonen på min fru, mina små tvillingar och min latinamerikanska städhjälp.

med en vägg och ett helt fönster nymålat av doktorns hjärnsubstans och skallfragment vrålar jag som en gorilla upprätt i den gräsligt violetta patientsoffan \"död åt kannibalerna!\"