Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ibland stannar man upp och undrar vad man håller på med


Den läkarstuderande apan

Jag åker till skolan klockan åtta på morgonen och
lyssnar på föreläsningar som jag inte
vet vad de
handlade om nu

Så går vi till Clinicum på
studiebesök
En studiemiljö där de tillhandahåller simulatorer för vilka
eländiga situationer som än må
vänta på oss i den där
framtiden vi har så
bråttom till

Så hämtar jag ut min namnskylt där
står mitt namn och min ynkliga titel
läkarstud
och tänker att den tar mig nånstans
in i en gråzon av sjukhusets väldiga
hierarki

där kirurgerna vaktar sin plats
högst upp

Så sitter vi i rader bredvid varandra på
HUB tills mörkret fallit utanför och läser och
läser mer och vågar kappt röra oss ur fläcken för ingen vill ju
störa eller ännu värre vara den som
går hem först

Så slår
klockan åtta igen och vi bär hem våra
tunga böcker, huvuden och jag även mitt tunga
hjärta
och som om Lovisa hörde dess jämmer så säger hon en rad
jag så väl borde vara medveten om, för jag har professur i det
-Vi känner inte efter

Jag tar en promenad genom Linköping på kvällen och gör det ändå -känner och lyssnar på mitt hjärta som undrar när man lever och när man är död.
Förra veckan opererade de in en mekanisk pump i bröstet på en man som väntar på en hjärttransplantation. Jag kan inte låta bli att undra om man lever eller är död när man inte har ett hjärta av biologisk vävnad som slår.
De aborterar foster i 22:a veckan och räddar för tidigt födda bebisar i 23 veckan, och jag kan inte låta bli att undra när vi tyckte oss kunna dra den gränsen. Mellan döden och livet.
I en säng på Clinicum har vi en docka som andas. Bröstkorgen höjer och sänker sig, när han drar sina tunga, mekaniska andetag. Och han har puls. På halsen, på handleden och i ljumsken.
Bredvid sig har han en baby. Får hon inte tillräckligt med syre blir hon blå om läpparna. Jag hör deras andetag och känner pulsen och tänker att lever de inte lite ändå, dessa döda kroppar?

Promenaden utmed Stångån gör mig galen när
gatstenarna bara ser ut som
epitelceller och vattnet
som delar Linköping inatt och alla andra
nätter
bara ser ut som en
artär för mig

Jag har blivit den läkarstuderande
apan
som vi blivit varnade för tänker
jag uppgivet
Då lovar Kent i öronen att
[de ser på min ängsliga hållning och min jagade blick
att det känns att det är långt hem]

Säkert

Men så lyfter jag blicken och tror inte
mina ögon för där
i träden är det helt fullt av dem
stora glasbollar med kristallkronor i och
det är så vackert att jag
dränker den läkarstuderande
apan i vattnet som
är en å och
inget annat och jag
jag är jag under de stora träden med de
stora underbara glasbollarna och aldrig
aldrig någon annan




Övriga genrer av IngenGlittrarSomStina
Läst 271 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2008-11-09 01:27



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

IngenGlittrarSomStina