Begreppet ledare, har olika betydelse i olika sammanhang. I djurvärlden är ledaren den som uppoffrar sig, som står i utkanten av flocken och spanar efter faror, som går en bit bakom och skyddar eftersläntrare. Bland människor är ledaren ofta den som först sätter ord på gruppens redan inslagna färdriktning. Ledaren har då inget personligt ansvar för det han eller hon ställer sig i spetsen för, och människor är outsägligt korkade i grupp.

Min mor brukar säga att individualister blir de bästa ledarna, eftersom de vet vart de är på väg. Det är både sant och inte sant. Ett gott ledarskap kräver inte bara medvetenhet om den egna färdriktningen utan också en stark känsla av ansvar för att hjälpa även andra dit, eller släpa dem när situationen så kräver det. Ibland är det inte barmhärtigt att utelämna människor helt åt sig själva, hur modernt och självständigt det än må verka och i vissa situationer är the bad guy i själva verket the good guy.

Jag har ofta undrat vem vi beskyddar när vi slåss med näbbar och klor för människors obegränsade valfrihet. Skyddar vi dem från förtryck eller oss själva från ansvar? Vågar vi inse att människor ibland är i större behov av ledstjärnor än smörgåsbord?