Stannade till för en kort rast, vid vikens vaggande vass
den svarte vännen lade sig vid mina fötter
Tänkte återigen på dig och vikens vatten blev klart
kände hjärtat pumpa och försvann i sagorna snart

Ensam blir vass till vass, och träden bara står upp
ur fåglars ögon kommer aldrig någon vår
Men nu finns du, och bland vassen simmar svan och and
och grodorna där blir prinsar, och du är med mig ibland

Själv på promenaden blir steg ett sätt att gå
och jag möter människor som bara tittar ner
Med handen i din, syns alltid vårens knoppar
och runt om oss, kvittrar det och regnet är kärleksdroppar

Utan sällskap på stigen ligger var sten platt
och rakt fram finns inget som jag inte vet
Vi ser den ensamma blomman vid sitt käll
och under de platta stenarna håller små troll redan kväll

Med mina ögon ser jag månen, den är ensam och gul
inga stjärnor som hänger som sällskap i natt
Du pekar och visar mig månens och stillhetens havs krater
Du pekar och tillsammans ser vi stjärnor som spelar teater

Utan dig var varje dag densamma var jag än kom
utan dig fanns ingen saga att beundra
Sedan du kom, har jag nya platser dit jag kan gå
sedan du kom har jag en egen saga att tro på