Min mor har fött mig,
ur en livmoder jag inte minns,

ur hennes blå, föddes
mina bruna

idag kan jag ana samma rynka,
livserfarenhetens välsignelse
döpt ur samma form

ibland undrar jag vad som
håller oss samman
inte ens blodet...

kanske är det kvinnohistorien,
ur sten är hon kommen
och ska åter ...

men inga löften bär
lika vacker klädnad
som din kärlek

sten mot sten
kind mot kind

bär dina tankar,
en tung börda

vandrar okända stigar
en skugga i bersån

där rosor alltid doftar