stövlar i härdat stål
ekar genom korridoren
ljudet av förtryck
markerar maktställningen
påminner om min roll
påminner om sin roll
som han kan anta
bara här
bara nu

batongen
leker me härdat stål
stämmer upp en tragisk symfoni
med sorgligt slut
här existerar inga lyckliga slut
bara slut
murarna som omsluter tragedin tillåter inget annat
innanför skapas en annan dimension
ett osannolikt verk
en absurd intrig
med tydligt fördelade roller
omöjligt att byta kostym
ju fortare man accepterar
ju lättare är det

han går förbi mitt limiterade synfält
min bit av verkligheten
hans övergödda kroppshydda
dansar fram
i en pervers fars
utnyttjar sin tribut till Warhol
till en kvarts framträdande
som kostymförsedd marionett
med sadistiska ögon
överlägset grin
vi båda vet att han njuter
nära extas
av att tolka sin roll
till perfektion

jag ställer mig upp
går ur mitt tilldelade allmänna transportmedel

staden är grå

jag
antar min roll