När jag blir stor så önskar jag att jorden inte fortfarande är bebodd, jag önskar att alla helt plötsligt förstod (, förstod min hint och drog)

Eller om alla bara kunde gömma sig en stund, för ungefär en dag. Åtminstone bara i ett litet tag, så jag kunde få en dag då jag bara var jag. Typ, lära känna mig själv, skaka hand och säga hej (kanske till och med lära mig att säga nej), tala ut tills jag gör bort mig och önskar att jag för alltid förslöt min stora trut.

I alla fall, när jag blir stor så önskar jag att jorden är obebodd, att det kom en stor jävla smäll och att alla bara dog.

Och jag skulle dansa runt i en stor grön skog tills alla träden undrade och frågade varför jag log, och då skulle jag säga att det var för att alla i hela världen dog och sen dansa vidare till en vackrare, mindre frågande skog.

Och okej, du hade rätt, du hade fel och jag önskar att någon brutalt kunde gnaga av mitt ben så jag skulle sluta tänka på mitt löjliga, påhittade sken som jag dansar runt och så falskt och fel avger. Även om det egentligen, på riktigt och i den verkliga världen är så himla jättefel.

Skjut mitt sken så ska vi sen få se vem som dansar runt och ler.