det lena barnet

vandrade hemåt

De långa gatstenarna

slipade av tusentals steg

var sköna mot barnets

nakna fötter


barnet slängde en hastig blick

mot tidningsaffärens skyltfönster

Där inifrån tittade ett annat par ögon

mot honom - hans egna:

Vart var den pojken på väg?


den mörka porten

vem var det som kände sig lite rädd?

Inte han

Det var Den andre

Han som tittade nyfiket inifrån affären


det tomma trapphuset

yrseln av alla dessa världar

rädslan för att någon dörr

plötsligt skulle spränga

hans värld i bitar


dörrskyltarna

en del med snirkliga namn

som på sagoböckerna

en och annan papperslapp


Spännande


En inneboende sjöman

som en gång hade skrattat

bullrande med alla stora hav i sina ögon

Det var något fruktansvärt

otryggt med all vuxenhet

Och den utspelade sig alltid

någonannanstans

än i detta trappuppgångstempel


En trappuppgång är så meningslös,

bara en sträcka att klara av


Ändå stannade dom gamla tanterna ofta där

och pratade länge, flåsande

Då blev deras röster som psalmer

mot de målade fönstren

Därute någonstans fanns himlen


Pojkens lena hand mot ledstången,

en flisa, en spik

Smärtan kändes i den andra pojken

Pekfingret mot väggens strävhet

Någon krafsade bort den flagnande färgen

Någon av dem. Han.

Han gillade verkligen den andra pojken


Den andra pojken gjorde honom

mindre ensam

mindre rädd

och mindre sårbar


Snart framme -

snart skulle han frivilligt

öppna dörren

till den trygga världen där hemma

som aldrig nämnde

något om det fruktansvärda


för att den ville bespara barnet det


Och hur skulle man kunna tala om sådant

med en sexåring


Och hur dom än skulle prata med honom

och vad dom än sa

så skulle dom aldrig tänka tanken

att han var trygg av den anledningen


att han var två.