Som på vägen
mot luftens ända riktning
kastas jag omkull kring dina begär igen
Jag vågar inte svara upp med något dumt
jag orkar inte se dig som något stort
Du ler så fint i din nyköpta klänning
och du följer leden någonstans
på små tippande lögner
och ibland känns det ända hit.
Jag drar ut alla lådor
för att finna tid
Att spara på ljuset
får jag ändå göra
tills jag hör ditt eviga skrik
Jag vrider upp värmen som försvann
snart har du blivit förbannad igen
och hemmet står i brand
Jag räddar det sista ur stunden
och finner mörkret med lampan
Jag blundar för orden
men jag viskar snällt
"nu beger jag mig av"
och räddar det sista
som finns kvar

Min själ är den ända vän jag har
nu längtar jag faktiskt hem.