...och plötsligt släpper den
den krampaktiga ångesten som förlamat mig
och hindrat mig att göra det jag tycker om
den blytunga borde-säcken ramlar av
och jag kan äntligen sätta igång
bakar lussekatter
städar lite
köper julblommor och tänder ljus
sätter på Gregorians julskiva på hög volym
så musiken fyller hela rummet
känner glädjen försiktigt tassa fram ur hörnen igen

vad var det som hände?
lite sömn på soffan istället för att tvinga mig
underbart kloka ord och insiker
välformulerade och hjärtevärmande i en liten bok
( kärlek - hur fan gör man? av bob hansson)
sanningen som plötsligt landar och befriar
det är ju bara jag som sätter mina gränser
jag kan faktiskt göra det jag vill
ingen och inget utom mina egna förväntningar
tvingar mig
jag måste inte uppfylla nån annans måttstock

jag vet...jag visste det ju innan också
men ändå ramlar man i samma fällor så ofta
duktighets-fällan
nu måste alla vara glada och lyckade- fällan
allt hänger på mej-fällan
och så ligger man där på botten av gropen och ser
måste-väggarna resa sig och vill bara spy på allt
och mår så illa så man inte ser stegen som står lutad mot väggen
hela tiden

men nu är jag uppe igen
tvätten är inte sorterad
alla papperhögar är inte undanrensade
jag kom aldrig iväg på Lerin-utställningen
(fast jag har ju redan varit där två gånger)
inget beslut om framtiden är fattat
yngste sonen ska fortfarande jobba hela julen
det regnar ute
och det är OK

ljusen skimrar
huset doftar bröd
och glöggen är varm

det räcker