perfekt, på
alla sätt
utom ett.
och jag så fel bredvid.

jag håller på att gå sönder.
för många känslor i mig,
som vill upp på samma gång.

jag vill skrika ut
att jag älskar dig,
drömmer om att
det ska vara sant
om att du kanske
gillar mig, när jag
ändå vet att det är
f e l.
(precis som jag)

och ingen förstår vad jag skriver,
ibland inte ens jag själv,
men hur enkelt är det, egentligen,
att yttra sig på något förståndigt sätt,
när man är fylld som en ballong,
med känslor som vill komma ut?

och de där skratten,
som skrattar för att
jag är så (för) liten.
jag vet att jag är det,
mycketmycket väl,
men jag kan inte släppa
taget om något som jag
fångat en gång av misstag.
(visserligen var det ett misstag
jag inte ångrar, men vad spelar
det för roll?)

vi förblir väl skilda,
för skillnaden finns där.
och trots att jag inte riktgt
vill, så dör jag lite här,
utan dig.

men jag är faktiskt ganska lycklig,
trots allt det konstiga jag skriver,
jag kommer bara dö lite grann,
varje dag, varje minut, (sekund).
men jag överlever,
för i slutet får jag
väl ändå träffa dig?

okej, det där får ni ursäkta mig för.
men jag önskar er alla ett gott nytt år!
(och mig själv lite tur i livet.)