Jag förstår.
Det är en sorgeprocess, en ritual.
Jag går in, lokaliserar symboler, läser mellan raderna. Där är den. Gravstenen, den konkreta ruinen, det som finns kvar. Här har jag varit varje dag, krattat, rafsat, planterat.
Ignorerar mumlet av röster runtomkring, försöker koncentrera mig på dig, på oss. I vacumet finns känslan kvar, ligger som en doft, en osynlig matta och jag lägger mig på den och låter mig föras bort och tillbaka.
Jag vaknar som vanligt av de skränande rösterna runtomkring, först mumlande och sedan allt högre, ett mässande en enträgen trummande vidrig stank och ökande i hastighet aldrig förändrad.

Hora. Jävla kärring. Hur kan du vilja? Vad tror du att du är? Kvinnor är från venus och män är från helvetet. Alla vill ha fitta. Alla vill ha kuk. Gud är död.

Rösterna tjatar och gnatar och bråkar sinsemellan. Någon får tag i mitt ben som jag obetänkt låtit hänga en bit utanför. Nästan i sömnen hugger jag av armen och kastar den en mil bort. Va gör du, varför gör du så, så gör man inte, gör såhär, gör sådär. Rösterna är upprörda men glömmer snart att fokusera och glider inom kort in i sina gamla rytmer.

Hora. Jävla kärring.

Jag orkar inte ligga kvar, kroppen har stelnat och den unkna doften av samstämmighet har vuxit i omfång, ruttnande meningar och sönderfallande ord klibbiga av gammal sentimental smörja borrar sig in i näsan och jag får kräkreflexer. Måste ha luft! Samlar ihop den som finns kvar och springer mellan gravarna ut mot solskenet, slänger igen dörren och vet. Vet att jag måste tillbaka snart.