Färger ljuger inte, ljuset kan bara tala sanning och hon hör toner som inte är hennes, känner vibrationerna i rummet. Önskar att hon kunde berätta, om alla stavelser som ville bryta ut från läppar, om alla främmande språk där uttryck som ”det är över” ej existerar. För länge sedan brukade hon gråta utan anledning, för länge sedan visste hon inte, att världarna inom oss måste få rum att andas, så att ögonen ej blir förblindade.




De har förbjudit tankeläsning, det visste du säkert inte. Likaså känslokopiering. Inte lika många behärskar den konsten dock. De är rädda nu, människorna, de tycks inse att någonting går dem förlorat, att de blottas inför högre makter. Och aldrig förut har de jäktat så blint, aldrig tidigare har människor behövt så mycket tid, för att på djupet förstå. Men jag kan inte känna trygghet i att de sannerligen gör det och likaså tvivlar jag på att de förmår handskas med varandet på ett värdigt sätt.




Så förstå den mäktigheten, den betydelsen av att förvandlas till en strof i en människas liv. Hon väljer att känna vördnad, bli smittad av purpurfärger, avbildade från hans värld. Han drog henne in i slingrande röda tunnlar, där andra irrat förr, hon kände deras vibrationer som lagt sig som ett skikt i luften. Fast väl där inne fanns ingenting att se, ljuset hade sedan länge gett upp hoppet om att nå kärnan. Men ängslas ej för hennes skull, ty hon finner vägen som leder ut, hittar alltid hem igen trots mörker, hon följer känslotrådarna.




Huvudknutar leder till oro, för det är svårt tänka ut vad man bör göra, vad jag ska ta mig till under varanden då saknad växer. Allt känns fortfarande så nära, även om jag inser att det aldrig någonsin funnits. Väljandet kunde ha varit så enkelt, allt kunde ha fortsatt om vi låtit det ske, om vi bara hade fortsatt tro på sagan. Men du är rädd och jag vill inte ha det så.




Hon däremot har funnit ett sätt att ta sig förbi gränser, genom att vända sorgen på avigan, för det finns ingen mening med att se sprickorna. Hon målar om sina sömmar i hans färger, allt hör samman då, allt får en mening. För när de möts förenas världar, då fattar motpolerna varandras händer. Och kunde de någonsin mötas på lika villkor, då skulle rädslor rinna undan. Så låt henne röra vid dig, så som du berörde henne då.




Jag urskiljer hur färgerna rinner av somliga människor, just när man krupit dem in under huden. De är inte på riktigt, du ska akta dig för dem, säger någon. Värmen och skenet kan vara blott en illusion, för vi önskar så förtvivlat tro på hjältar. Lågan slocknar dock när dessa blickar inåt, eftersom de strålar utav ett sken hämtat från andra. De äkta, de släpper inte in så långt, de vet att man bränner sig där. Du var dock gränslös, du var inte ärlig, jag begriper det nu.




De säger att hon försvinner mer och mer, att hon går förlorad. Själv har hon aldrig känt sig så närvarande som nu. De frågar sig, hur så tunna handleder förmår ta emot fall efter fall. Men den historia som skapat henne valde sällsynta metoder, sensibla material som inte brister. Han kände till den sanningen, att det var därför känseltrådarna berördes med sådan intensitet av fingertoppar. Hon kommer vara mer varsam nu, med vem hon öppnar sig inför, hon är nämligen på väg tillbaka.




Med ens kommer du att undra, grubbla över vad man gör av tomhet som bultar i kroppen, vad man gör av något som ej existerar. Du väljer dock att gömma dig, men du gömmer mer för dig själv, än vad du döljer för någon annan. Det känns inom dig när du törs knäppa dina händer, när dina andetag når längst in i bröstet. Och du var vacker i det violetta skenet, för rummet är fyllt till bredden, utav allt du inte orkar med att se. Men tro mig, du kan inte uppleva skönhet genom någon annans ögon, man bara sviker sig själv.




Hon måste lyssna inåt nu, ty hon är beroende utav sanningen, utan den skälver hennes själ. Hon behöver acceptera det. Det finns ingen mening med att bli besviken, kan inte ödsla känslor och tankar kring någon som inte känner igen äkthet i upplevelser, någon som missbrukar sanning och värme. Allting är förändrat nu, nu förstår hon varför hon gråter och även varför skenet ej behöver innebära närvaro.