What’s up gud? Undrade Jeppe för längesen. Nu är det jag som undrar.

Det var längesen jag tänkte på Gud. Jag brukar mest ifrågasätta existensen.
Jag har försökt att infria mina önskningar helt själv. Slutat be om saker.
Nuförtiden blir jag glad av att gå på nya gator och det här med ro i själen har blivit ett beroende.
Nu har jag liksom tappat modet, jag vågar inte ens riskera mitt lugn.
Törs inte chansa så mycket längre, det är alldeles för mycket som står på spel.

Jag undrar vad det ska bli av oss alla som sliter med självförverkligande medan vi glömmer bort världen runt omkring. Hur ska det gå för alla som ska lyckas? Hur ska det kunna lyckas utan någon som ser det?
Alla dessa sänkta blickar. Det är som att man kan se på folk att de inte sover på nätterna.
Det syns på deras avbitna naglar och trötta hud. När man åker nattbussen hem lyser alldeles för många höghusfönster.

Något litet i mig dog och följde med dåtiden till graven. Jag känner mig blottad och bortglömd.
Det är så lite som jag verkligen berättar. Samtidigt som det finns så mycket som jag verkligen menar.
Undrar om jag finns kvar i medvetandet hos alla dem som en gång lämnat mig.
Jag tror inte det ligger för människan att acceptera tomrum .