Jag är huvudstill och tankarna är som cemensträngar, men det gör ingenting för du tänker åt mig, och dina tankar är alltid fyllda med rosa elefanter, för du tycker om saker vilka andra uppfattar som monsterfula, så länge de är vackra inte bara på insidan. Mina känslor är som flubber som studsar mot dina konturer men som aldrig fick komma in genom dina låsta fingeravtryck; låsta med ett suddgummi som försökt sudda ut allt det gamla som förut var hela världen, men som du inte längre vill se på repeat, och för länge sedan koncerverat i grönmålade koncervburkar vilka står på en bortglömd hylla i det osynliga skafferiet inuti ditt hjärta. Där har du ingredienser till minst tusen gråtkakor, men du ville aldrig baka med mig; hur mycket jag än ville och bad, fast jag bad endast tysta böner som jag aldrig lät dig höra; och även om jag låtit dig hade du ändå bara sett det som chokladsmakande misär. Men trots allt var du alltid mitt patetiska livslås, hur lite du än ville; du var det enda som fick mig att fortsätta andas...