hennes språk flyter ut i dimmorna
uppbrutna bekännelser, upprivna kärleksförklaringar, upphörda inskrifter
på havets yta ligger hon och andas tungt med
dödsmask, klamydia och kramp
hon sjunker, hon väger för mycket, hon är alldeles för smal för lagret samtida vätskor som gör henne okristallisk, sladdrig, fångad i tång
på hennes panna har vattnet skrivit: ”det som rinner ner för dina kinder är den du varit; gråt över att du aldrig gav henne liv.”