I rampljusets blekvita glans står han där ensam på scen.

Allas blickar vända mot en enda person för högst en minut.

När ljuset slocknat och musiken tystnat har publiken sen länge gått.

Ensam på scen sitter ångest, gråt och sorg mitt på golvet.


Ändå saknas något...


Diskuterandes kring de mest triviala saker sitter de där.

Han är redan där, tyst och ensam på scenen.

Hör röster som pratar om hans ytlighet och misslyckanden.

Hans begär efter mer strålkastarljus än förra gången.


Ändå saknas något...


När orden tar slut tar kroppen över och allt är genast annorlunda.

Ord är lättvingade, smyckade för att dölja något helt annat.

Kroppen är livets skal, visandes allt vi samlat på oss genom det.

Vissa saker krossar skalet så allt liv rinner ut, vissa inte.


Vissa är bara dåliga på att ta hand om skal antar jag.


En tablettburk ligger tom vid hans fötter och har hittat en flaska till vän.

Etiketten till burken förtäljer att maxdosen borde vara noll.

Samtalet i rummet avbryts abrupt när en fjärde närmar sig scenen.


Hon går helt tyst upp på scenen och sätter sig bredvid honom.

Hon ser på honom på ett sätt som ingen gjort förut.

Utan strålkastare, utan musik, utan ord.

Bara hans kropp och tankar finns där.

Hon älskar honom.


Nu saknas inget längre.

Allting är komplett.

____________________________


Tack för att du räddade mig.

Du vet inte vad du räddade mig ifrån, men jag vet. Jag hatar vem jag var när du fann mig. Du fick mig att se mina bra sidor och släppa de dåliga. Utan dig hade saker sett väldigt annorlunda ut idag om ens något alls. Jag är tacksam för att de är som de är och inget annat. Jag tänker inte säga vem du är, det vet du själv. Dock ska du få en ledtråd om du inte förstår:

"Vem vet vad vi säger när vi pratar om det, 16år senare?
Kanske blir det Verkligen vi. Du är värd att dö för